Beyond Dreams - Jonas Classon
Det finns stunder då världen rämnar en aning, då ljuset faller på ett sätt som inte liknar något annat och jag känner hur verkligheten öppnar en glipa där något större sipprar ut, något jag aldrig kan tvinga fram men som ibland, om jag har tur, uppenbarar sig framför mig. Det är i de stunderna jag förstår varför jag står där med kameran tryckt mot ansiktet, varför jag fortsätter leta efter fåglarna, efter ljuset. Det är där Beyond Dreams börjar, i ögonblicket då det som en gång var en fantasi plötsligt blir verklighet.
Men sanningen är att min resa började långt ifrån de platser jag fotograferar idag. Långt ifrån havsbrus, soluppgångar och bergstoppar. Den började i ett sjukhusrum där jag spenderade flera år i tonåren. Jag var tretton år när kroppen gav upp, och sjukdomen kom som ett mörker som sakta kröp in över allt. Det värsta var inte smärtan, utan ovissheten och frågorna som ingen kunde svara på. Skulle jag bli frisk? Fanns det ett liv utanför väggarna jag stirrade på varje dag?
Min värld krympte till ett sterilt rum på 10 kvadrat på Universitetssjukhuset i Örebro. Men så kom Nisse, sjukhusläraren med rösten som bar något förtroendeingivande. Han förstod att jag behövde någonting annat, något som läkarna inte hade receptet till. I de perioder när jag mådde bättre lyfte han mig försiktigt ut i världen igen, till skogar, sjöar och fågelrika platser runt om i Närke. Naturen blev min medicin. Jag minns fortfarande första gången jag stod ute vid Tysslingen första gången. Luften var kall, jag var svag, men allt i mig vaknade på nytt när tusentals sångsvanar landade framför oss. Det var som om fåglarna bar ett nytt liv med sig och lade det rakt i mina händer.
Jag började ta med kameran ut på våra turer. Oskickligt först, trevande, men med en växande känsla av att detta var något jag behövde följa. Och så kom dagen när Nisse lät mig titta genom sin kikare och jag mötte lappugglans blick. Den där märkliga, stilla, nästan mänskliga blicken som såg rakt igenom mig, förbi sjukdomen, förbi allt som hade varit svårt. Det var en port in i en annan värld. Naturen blev mitt Narnia, och fåglarna mitt kall.
När jag senare återvände till sjukhussängen bar jag med mig de där bilderna. De följde mig in i drömmarna. Jag såg dokumentärer om exotiska naturupplevelser: Indiens dimhöljda våtmarker, Falklandsöarnas vindpinade stränder, Donaudeltats oändliga flodsystem. Jag reste i fantasin till världens fågelparadis och bestämde mig: ”Om jag blir frisk… då ska jag bli fågelfotograf.”
Idag har jag upplevt allt det där. Jag har paddlat kanot bland krokodiler på Chambalfloden i Indien, mött soluppgången i Donaudeltats våtmarker och badat med pingviner på Falklandsöarna. Och genom allt detta bar jag känslan av den där sjukhuspojken inom mig, han som fortfarande stod på tå för att se något längre bort, något större, något ljusare.
Att fotografera fåglar är aldrig bara att trycka av. Det är att lära känna. Att förstå. Att stanna tillräckligt länge för att se en personlighet veckla ut sig. Kanske är det därför jag känner en sådan särskild samhörighet med dem. De kom in i mitt liv i en tid då allt annat var osäkert. De gav mig en ny riktning. Den tacksamheten bär jag med mig i varje möte, i varje bild.
Och nu står jag här, med Beyond Dreams, en utställning som är mer än ett urval av bilder. Det är en berättelse om mörker och ljus, om att våga följa en dröm hela vägen till den plats där den inte längre är en dröm. Det här är min berättelse om fåglarna som väntade på mig, bortom sjukhuset, bortom rädslan, bortom drömmarna.
